Finansiering

Utredningen föreslog att den behörighetsgivande utbildningen skall kunna genomgås i tjänsten, att den nationella nivån bekostar själva uppdragsutbildningen och att stift och församlingar svarar för kostnader för resor, litteratur och eventuella vikariekostnader.

Nästan hälften av de remissinstanser som sänt in yttranden har synpunkter på hur kostnaderna för den behörighetsgivande utbildningen skall fördelas. Bland dessa finns sex av stiften, församlingar och samfälligheter, arbetsgivar- och arbetstagarorganisation samt Nämnden för utbildning, forskning och kultur. Samtliga påtalar att man inte kan räkna med att den lokala nivån kan bära några kostnader för den behörighetsgivande utbildningen. Motiven för deras uppfattning växlar. En del remissinstanser anser att små församlingar inte har ekonomiska möjligheter att bidra. Andra tror att församlingar saknar incitament för att bekosta delar av en utbildning för en präst som troligen kommer att söka tjänst i en annan församling, och en del betonar att en utbildning som skall gälla i hela Svenska kyrkan bör bekostas av den nationella nivån.

När det gäller fördelningen av kostnaderna för den behörighetsgivande utbildningen finns det många olika förslag på hur man i stället anser att den bör vara löst. Det finns exempelvis de som anser att den nationella nivån skall ta samtliga kostnader dvs. utöver själva utbildningen vikariatskostnader, även kostnader för tjänstledighet, litteratur, resor, mat och logi. Någon form av egeninsats från den som deltar i utbildningen räknar man inte med. Andra anser dock att den nationella nivån skall bära merparten av kostnaderna men att den regionala nivån skall vara med och finansiera dels de kostnader som utredningen föreslår skall ligga på den nivån och dels vikariatskostnader. Det är flera församlingar och samfälligheter som invänder mot utredningens förslag att en präst skall få genomgå utbildningen i tjänsten.

Kyrkostyrelsens överväganden

De kostnader som uppkommer med den föreslagna, behörighetsgivande utbildningen finns redan i dag och belastar stift och församlingar både i form av kostnader för utbildningar på stiftsnivå eller på Johannelunds teologiska högskola eller Kyrkledarhögskolan vid Uppsala universitet samt i form av kostnader för arbetsmiljöproblem.

Införandet av en behörighetsgivande utbildning kan komma att bidra till en förbättrad arbetsmiljö, något som i sin tur kan innebära lägre kostnader för exempelvis arbetsrelaterade sjukdomar.

Som tidigare har redovisats råder det enighet bland remissinstanserna om behovet av chefs- och ledarskapsutbildning. Det finns ett mycket starkt stöd för en behörighetsgivande utbildning för blivande kyrkoherdar. Därmed finns också mycket goda förutsättningar att lösa återstående frågor vad gäller utbildningens finansiering. Vår avsikt är att pröva dessa frågor i samverkan med stiften och Församlingsförbundet som arbetsgivarorganisation.

Utredningsförslaget utgör en utgångspunkt för det fortsatta arbetet med finansieringsfrågorna. Det står klart att den nationella nivån skall bekosta själva uppdragsutbildningen. Det är ett gemensamt intresse att utbildningen kan genomföras och vi ser det som naturligt att kostnadsansvaret då fördelas mellan kyrkans olika nivåer. Vi räknar med att den nationella nivån skall svara för vissa kostnader utöver de direkta kostnaderna för utbildningen genomförande. Även stiften bör bidra till vissa kostnader såsom kostnader för resor, litteratur, del av internatskostnaderna samt vikariekostnader, i den mån en församling måste anställa en särskild vikarie.

Det finns genom studieledighetslagen (1974:981) en rätt för arbetstagare att få ledighet för sin anställning för att genomgå utbildning. Denna rätt gäller naturligtvis även den föreslagna kyrkoherdeutbildningen. Eftersom det råder enighet om att utbildningen behövs får det förutsättas att de som önskar genomgå utbildningen skulle få göra detta oavsett bestämmelserna i studieledighetslagen. I ett första skede bör detta inte minst gälla dem som redan är anställda som kyrkoherdar.

I det enskilda fallet är det bara om en redan anställd kyrkoherde genomgår utbildningen som det står klart att den är av direkt betydelse för församlingen i fråga. Ser man det över tiden blir dock utbildningen som helhet av betydelse för alla församlingar. Därmed bör också församlingar och samfälligheter som arbetsgivare bidra. Främst bör det gälla i fråga om möjligheten att i tjänsten få genomgå de delar av utbildningen som är förlagda till internat. För den enskilda prästen blir det fråga om en behörighetsgivande utbildning som ger möjlighet till befordran och högre lön. Det är då också rimligt att man själv och utan någon särskild ersättning svarar för de delar av utbildningen som består av inläsning och arbete med PM-uppgifter. Detta är den enskildes egeninsats.